Sverige har upplevt några få perioder av intensivt stadsgrundande, till exempel på 1200-talet och under järnvägsbyggandets 1800-tal, men ingen epok kommer i närheten av den inflation i urbanisering som ägde rum under stormaktstiden på 1600-talet. Inom loppet av några decennier fick Sverige mängder av helt nya eller om- och nygrundade städer.

Stadsetableringen ägde rum i hela det nuvarande landet, från Bottenviken till Skåne, och satsningarna var omfattande, både i redan existerande städer och i småbyar och marknadsplatser som nu transformerades till metropoler.

Den gamla fästningen Älvsborg kompletterades med Göteborg, det medeltida Stockholms befolkning tiodubblades och bebyggelsen svällde, Kalmar revs sten för sten och flyttades till en holme i närheten, Jönköping brändes ned och byggdes upp på nytt i en träskliknande miljö en bit därifrån, och så vidare. Den danske kungen Kristian IV grundade en av Nordens starkaste fästningsstäder i en vattensjuk sumpmark och namngav den efter sig själv: Kristianstad. Ofta handlade det om medvetna försök från statsmaktens sida att täppa till skattesmitar- och smugglarhål, som när Borås grundades i södra Västergötland och Åmål grundades i Dalsland. Flertalet städer var visserligen mycket små, men genom sin blotta existens förändrade de kulturlandskapet och det lokala politiska scenariot fullständigt.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de många nya städer som grundades, nygrundades eller flyttades under stormaktstiden på 1600-talet.

Bild: Gravyr av Göteborg från Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna 1690-1710. I förgrunden ses Gullberget med Skansen Lejonet som här kallas Leo Gothicus (Göta Lejon).Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige har haft många färgstarka härskare som satt markanta avtryck i historien, men frågan är om någon av våra monarker har blivit lika mytomspunnen och omdebatterad som stormaktsdrottningen Kristina. Trots att hon endast utövade regeringsmakt en relativt kort tid är hon föremål för ständiga omtolkningar, hypoteser, biografier, filmatiseringar och utställningar.

Kristina var en av 1600-talets verkligt stora europeiska paradoxer. Hon var dotter till protestantismens store hjälte Gustav Adolf, men själv valde hon att konvertera och bli katolik. Hon var en av sin epoks mäktigaste och mest självmedvetna kvinnliga härskare, men personligen menade hon att kvinnlig tronföljd skulle förbjudas (och framhöll sig själv som avskräckande exempel), och hon abdikerade från den svenska tronen för att flytta till Rom. Hon slösade bort enorma summor på ett glänsande hovliv i Stockholm samtidigt som folket levde på svältgränsen, men samtidigt utnyttjade hon skickligt bondeståndet i sina politiska manövrer. Hon vägrade gifta sig men gjorde skandal genom att förälska sig i en kardinal (och attraktionen var ömsesidig). Kristinas personliga vägval – som även efter abdikationen inbegrep politiska intriger, avrättningar och storskaligt kulturellt mecenatskap – gav eko över hela Europa i flera decennier.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om drottning Kristina, en av de mest kända men också mest gåtfulla regenter Sverige har haft.

Bild: Drottning Kristina, samtida porträtt målat av Sébastien Bourdon – Nationalmuseum, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Påsken är den största kristna högtiden, och även i sekulariserade familjer är det en stor sak: påskpynt, påskris, påskkäringar, påskägg och mycket annat. Alla har en relation till påsken, men långt ifrån alla vet hur det började. Visst, Jesus korsfästes och uppstod, men varför? Och vad, exakt, kan vi utläsa ur källorna?

Jesus från Nasaret var en framgångsrik landsbygdspredikant och helbrägdagörare som vid en ödesdiger tidpunkt, troligen år 33 e.Kr., beslöt sig för att leda sin rörelse till Jerusalem och sprida sin lära också där. Resultatet var katastrofalt: tempelledningen (”översteprästerna”) kände sig hotade och beslöt sig för att röja honom ur vägen. De tycks inte ha varit rädda för hans budskap utan för honom själv, något som framgår av att ingen av lärjungarna greps – och det visade sig snart att det var ganska lätt för dem att predika vidare. Det var alltså Jesus själv, som person, som var farlig. Men att gripa och förhöra honom var en sak. Om man ville avrätta honom måste den romerska ockupationsmakten (som var tämligen ointresserad av judiska religiösa angelägenheter) kopplas in. När kuppen hade lyckats och korsfästelsen genomförts tog dessutom historien en besynnerlig vändning, eftersom liket försvann ur graven och ryktet spreds om att Jesus hade uppstått. Vad var det egentligen som hände? Kan vi, genom att utgå från dokument och indicier, pussla ihop en trovärdig slutsats?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de dramatiska händelser som utspelade sig under den första kristna påsken.

Bild: Sörjandet av Kristus (Mästaren från Nerezi, 1164). Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trettioåriga kriget utbröt 1618 genom att tre katoliker kastades ut från ett fönster i Prag i förhoppningen att de skulle dö av fallet. Men de överlevde, och de aktioner som deras habsburgska herrar vidtog för att stävja tjeckernas uppror resulterade i en kedjereaktion av krigsförklaringar och strider som drog in hela världsdelen i konflikten. Först efter tre decennier och miljoner döda – kriget var, sett till Europas folkmängd, mer förödande än första och andra världskriget – blev det äntligen fred.

I traditionell svensk historieskrivning är trettioåriga kriget framför allt historien om hur Sverige blev en stormakt, hur Gustav II Adolf och fältherrar som Lennart Torstenson och Johan Banér lade Europa för sina fötter. Men i det här avsnittet tar vi ett annat grepp: vi betraktar kriget underifrån, ur folkets eget perspektiv. Vi möter dagboksskrivande knektar, lidande knektänkor, torterade kyrkoherdar och hunsade borgardöttrar som ville skriva av sig sina personliga trauman. Ty den i särklass viktigaste konfliktytan var inte den mellan Österrike och Sverige, eller Spanien och Nederländerna, eller Frankrike och huset Habsburg. Kriget utkämpades mellan den vanliga befolkningen i tyska städer och byar och de tiotusentals knektar för vilka fälttågen och deras plundring blev ett sätt att leva.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om trettioåriga kriget, det första egentliga världskriget, som vållade oändligt lidande i Tyskland men förvandlade Sverige till ett av Europas mäktigaste länder.

Bild: Plundrande soldater. Av: Sebastian Vrancx 1647, Tyska historiska museet Berlin, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under stormaktstiden utkämpade Sverige många framgångsrika väpnade konflikter, vilka har gett ekon i vår historieskrivning och blivit ihågkomna på nationell nivå. Men ett krig – ett som ägde rum omedelbart innan landet blev en stormakt – har blivit märkligt bortglömt: Kalmarkriget.

Kalmarkriget, som startades av den danske kungen Kristian IV, var ett krig som Sverige förlorade: ett smutsigt och illa skött krig som utspelade sig från Skåne till Norrland, och som vållade stor förödelse inte bara i Kalmar (som nästan totalförstördes), utan också på Öland, i Bohuslän, Västergötland, Jämtland, Småland och i skärgårdsbygderna. Eländet var så omfattande att kriget är allt annat än förträngt ur det folkliga minnet i många lokalsamhällen, som Nybro och Tenhult, där folk skapat skrönor och rest monument över händelserna åren 1611–1613. Framför allt var emellertid Kalmarkriget den blivande stormaktens och det moderna Sveriges blodiga vagga. Efter att parterna slutit fred måste landets ekonomi och krigsmakt byggas upp från grunden, och det skedde med besked. Inom loppet av ett decennium förvandlades Sverige från ett av Europas svagaste och sämst utvecklade länder till en dynamisk krigarstat som tog sjumilakliv mot dagens nationalstat.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Kalmarkriget, ett av de viktigaste – men också mest bortglömda – krigen i vår historia.

Bild: Slaget vid Kalmar 1611. Gobeläng från 1619 av Karel van Mander II, här återgiven av F.C. Lund. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Av alla svenska kungar har Karl IX, Gustav Vasas yngste son, det mest svårutplånliga ryktet som särdeles hårdhänt och tyrannisk mot såväl undersåtar som fiender. Han skildras i regel som en psykopatisk diktator vars lynne och ambitioner ledde in nationen på vägar som i sinom tid skulle visa sig allt annat än välbetänkta. Karl grep lagvidrigt makten genom kupp och inbördeskrig mot brorsonen Sigismund, och när han dog låg Sverige i krig mot alla grannar – konflikter som vi till råga på allt höll på att förlora.

Karl IX var en komplicerad person, med både positiva och negativa drag. Under största delen av sitt vuxna liv var han inte kung utan hertig i Mellansverige, med Nyköping och Strängnäs som främsta maktbaser. Tack vare dokumentation vet vi påfallande mycket om hans hertiggärning: han var ”företagarfursten” som grundade städer och gynnade näringslivet, den föredömlige familjemannen som älskade sina hustrur och ömmade om barnen, den djupt troende protestanten som motsatte sig Johan III:s alltmer katolska politik. Men Karl var också maktlysten. När han på 1590-talet plötsligt såg vägen till den svenska tronen öppna sig skydde han inga medel för att röja samtliga motståndare ur vägen, även om detta inbegrep grövsta möjliga justitiemord, som i fallet med Linköpings blodbad.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Karl IX, Gustav II Adolfs far och en av de farligaste kungar Sverige haft.

Bild: Samtida porträtt av Karl IX av okänd konstnär, Nationalmuseum, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under äldre medeltid betraktade Europas lärda – i synnerhet medlemmarna av prästerskapet – historier om trolldom och magi ungefär som vi betraktar dem idag: som dumheter och vidskepelse. Djävulspakter och häxeri hörde hemma inom underhållningsvärlden, till exempel på teaterscenerna och i folkliga skrönor. Men ingen trodde på historierna, lika lite som vi idag tror att Hogwarts existerar och att man kan lära sig flyga på kvast om man försvär sig åt Satan.

Sedan förändrades allt. Från att ha skrattat åt dumheterna började kungar, domare och präster ta dem på blodigt allvar. Teologin förändrades till att acceptera tanken att Gud hade konkurrens, att Djävulen också var en maktfaktor med jordiska allierade. Mellan 1300-talet och 1700-talet dödades tiotusentals européer, framför allt kvinnor, eftersom de misstänktes ha ägnat sig åt förbjuden trolldom. En hel pseudovetenskap uppkom, med lärda traktater, tester, prov, vittnesförhör och tortyr. Våra äldsta väldokumenterade nordiska trolldomsprocesser stammar från mitten av 1300-talet, men det var framför allt på 1500-talet och i början av 1600-talet som galenskapen tog fart på allvar. Kusliga exempel från landskap som Öland och Småland visar på hur fullständigt oskyldiga människor kunde lida döden på bålet som straff för brott som inte ens existerade.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om våra första nordiska häxprocesser, från medeltiden till tidigt 1600-tal.

Bild: Häxprocesserna i Mora. I förgrunden djävlar och häxor. Där ovan förhörskommissionen med en hop klagande kvinnor och barn som avger vittnesmål. En fångknekt driver fram en flock fängslade häxor och trollkarlar. Omkring bålet där de dömda brinner, syns häxor som bortför barn på sopkvastar, bockar och dynggrepar, medan demoner i djurskepnad tumlar i luften. Tyskt kopparstick från 1670. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I de mänskliga imperiernas historia intar Kina en särställning. I mer än två millennier har det stora östasiatiska landets politik kännetecknats av en kejserlig makttradition, präglad av starkt centralstyre, konfuciansk byråkrati och kontinuerlig strävan efter riksenhet och sammanhållning mot omvärlden. Medan Europa, Indien, Afrika, Mellanöstern och Sydöstasien har varit till synes ohjälpligt splittrade har Kinas dynastier följt på varandra i tre- eller fyrahundraåriga sjok av nationell dominans och enhet.

Kina har haft många ryktbara kunga- och kejsardynastier, från den halvhistoriska Xia via de mäktiga Shang, Zhou, Qin, Han, Tang och Song, men en av de mest legendomsusade och ryktbara i vår del av världen är utan tvekan Ming, som härskade från mitten av 1300-talet till mitten av 1600-talet. Det var under Mingkejsarna som det berömda blåvita porslinet tillverkades och Stora muren fick sitt nuvarande utseende, och det var nu de imponerande gravkomplexen (”Minggravarna”) anlades inte långt därifrån. Det var också vid denna tid som européerna på allvar lärde känna den kinesiska kulturen genom att jesuiter som Matteo Ricci tog sig in i landet och vann så stor respekt att de kom att ingå i huvudstadens lärda överskikt.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de kinesiska dynastiernas historia, framför allt om Mingdynastin på 1400- och 1500-talen.

Bild: Kejsar Hongwu, som gjorde klassresan från fattig bonde till kejsare och grundare av Mingdynastin. Okänd upphovsman. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.