Inget monster har haft lika stor framgång i romaner och filmer som vampyren. Under sistlidna två sekler har åtskilliga blodsugande ädlingar och förförare spritt död och förintelse omkring sig – lyckligtvis bara i fiktionens värld. Vår tids filmvampyrer har emellertid föregångare, vilka våra förfäder och förmödrar tog på största allvar. Vampyrens utveckling från våldsam gengångare till modernt massmediafenomen är lång och krånglig.

Själva ordet ”vampyr” är serbiska och spreds över Europa i mitten av 1700-talet, sedan en rapport från en österrikisk militärläkare, som trodde sig ha bevittnat en smärre vampyrismepidemi, blivit läst över hela kontinenten. Detta sammanföll med upplysningstidens ifrågasättande av folkliga vidskepelser, vilket förklarar varför vampyrerna plötsligt blev mycket populära att debattera i vetenskapliga kretsar.

Dessförinnan hade vi dock haft en lång historia av iakttagelser och diskussioner om gengångare, vilka i allt väsentligt var regionala varianter av de serbiska vampyrerna. För skandinaviskt vidkommande kan vi spåra gengångartron tillbaka till våra äldsta historiska källor, till exempel isländska sagor och Saxo Grammaticus Gesta Danorum. Bockstensmannen, vårt mest kända svenska medeltida mordoffer, begravdes på ett sätt som vittnar om att mördarna fruktade att han skulle gå igen. Omvandlingen av dessa monster till dagens betydligt mer charmfulla bekantskaper – till exempel greve Dracula och Edward Cullen i Twilight – inleddes först under romantiken på 1800-talet.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om vampyrer i historia och folklore.

Bild: Vampyr II av Edvard Munch, 1895, public domain Munchmuseet, Oslo.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under 1700-talet blomstrade Sveriges vetenskapsliv och herrgårdskultur. Inspirerade av impulser från omvärlden gjorde både landsbygdspräster, adelsentreprenörer och Uppsalas akademiker banbrytande upptäckter som lade grunden för en svensk upplysningstid. För eftervärlden är det framför allt Carl von Linné som kommit att symbolisera denna epok, men verkligheten var betydligt mer brokig – och rikare.

Ett utmärkt exempel på tidens vetenskapliga pionjärer är Anders Celsius, känd för temperaturskalan som bär hans namn. För sina samtida var han ett universalgeni – han väckte beundran i hela Europa och deltog bland annat i den franska vetenskapsakademins expedition till Tornedalen, vars syfte var att fastställa jordens form.

En annan banbrytare var Eva Ekeblad, som genom experiment visade hur potatis kunde användas till att tillverka både brännvin och puder. Potatisen var vid denna tid fortfarande en ny och misstänkt växt i Sverige – och Ekeblads upptäckter spelade en viktig roll i dess spridning.

På den svenska landsbygden verkade samtidigt personer som Gustaf Fredrik Hjortberg, präst i Halland, som inte bara studerade botanik utan också experimenterade med elektricitet och deltog i ostindiefararresor. Och bland de driftiga brukspatronerna märks Peter Christoffer Cederbaum, verksam i östra Småland, som representerar herrgårdens roll som centrum för både produktion och vetenskaplig nyfikenhet.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison och Katarina Harrison Lindbergh om herrgårdskulturens betydelse och de svenska snillenas roll i 1700-talets upplysningstid.

Bildtext: Linné i sin kolt efter resan i Lappland, kopia från 1853 av Hendrik Hollander Cz. efter ett original av Martinus Hofman målat 1737. Carl von Linné avbildas i samisk kolt och håller i handen blomman Linnaea borealis, som kom att bära hans namn. Public Domain

Källa: University of Amsterdam Wikipedia

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sedan Vasco da Gama fann sjövägen till Indien i slutet av 1400-talet drömde européer om att etablera handelsstationer i Asien och bygga upp rikedomar. Asiatiska varor som kryddor och siden kunde säljas med stor vinst i Europa, och under 1600-talet grundades därför statligt stödda ostindiska kompanier av Nederländerna, England, Frankrike och Danmark. Dessa monopolföretag syftade till att kanalisera handeln – och framför allt vinsterna – till sig själva.

Men den verkliga boomen för ostindiehandeln kom under 1700-talet.

Det fanns flera orsaker till uppsvinget. För det första försvårades handeln i Indien när stormogulernas imperium började falla sönder, vilket ledde till behovet av ökad militär och administrativ kontroll – något som i sin tur banade väg för det brittiska kolonialväldet. För det andra öppnades Kina för internationell handel genom den så kallade Kanton-systemet, där Guangzhou blev Europas port till Mittens rike. För det tredje breddades varuutbudet: från lyxprodukter till vardagslyx för den växande medelklassen i Europa.

Te, kaffe, bomull och porslin blev storsäljare – varor som tidigare varit exklusiva blev nu tillgängliga för fler, samtidigt som vinsterna ökade. Den snabbt växande konsumtionen förvandlade handeln till en vinstmaskin.

Naturligtvis ville även Sverige vara med i detta globala handelsnätverk. År 1731 grundades Svenska Ostindiska Kompaniet, som kom att bli ett av de mest framgångsrika företagen i svensk historia. Fartygen gick från Göteborg till Kanton och återvände med laster som förändrade både ekonomi och vardagsliv.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison och Katarina Harrison Lindbergh om ostindiska kompaniernas guldålder – en tid då fartygslaster med te och porslin förändrade världen.

Bildtext: Hamnmotiv med handelsfaktorier i Kanton (Guangzhou), Kina, osignerad omkring år 1800. I bilden syns djonker i hamnen samt fyra nationsflaggor som markerar olika handelsstationer under den tid då Kanton var Kinas enda officiella handelsport mot väst.

Public Domain Mark (PDM). Källa: Sjöhistoriska museet, identifikationsnummer S 4886.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För många historieintresserade är 1700-talet nära förknippat med den europeiska upplysningstiden. Det var då, menar många, som människor började vända vidskepelse och okunnighet ryggen och i stället sätta sin tro till förnuft, vetenskap och framtidstro. Upplysningens centrala gestalter – tänkare som Montesquieu, Voltaire och Rousseau – har därför blivit självklara inslag i den historiska allmänbildningen.

Men vad var egentligen upplysningen? Här går meningarna isär. Vissa forskare betraktar den som en i huvudsak fransk elitkultur, förankrad i Paris salonger och utan djupare folklig påverkan. Andra ser upplysningen som en bred intellektuell rörelse som genomsyrade hela Europa, med inflytande långt utanför aristokratin – inte minst i borgerliga kretsar i England, Sverige och andra delar av kontinenten.

Begreppet upplysning omfattar dessutom en rad samtidiga fenomen: religionskritik och begynnande sekularisering, jordbruksreformer, liberalismens första uttryck, den vetenskapliga revolutionen, naturvetenskapliga upptäckter, politiska idéer om maktdelning och samhällsomvandling – från reformistiska envåldshärskare till utopiska socialister – samt en stark vilja att sprida kunskap, bildning och folkbildning.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar historikern Dick Harrison och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om upplysningstidens komplexitet och mångfacetterade arv – en idérevolution som fortfarande präglar vårt samhälle.

Bildtext: Les salons au XVIIIe siècle, målad av Anicet Charles Gabriel Lemonnier, visar en litterär salong i upplysningstidens Frankrike där intellektuella och aristokrater samlas för samtal och idéutbyte. Salongerna spelade en central roll i spridningen av upplysningsidéer och formandet av den offentliga opinionen under 1700-talet. Wikipedia (Public Domain).

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I början av 1700-talet skedde ett avgörande dynastiskifte i Storbritannien: huset Stuart ersattes av det tyska furstehuset Hannover. Kungar med namnet Georg kom att styra öriket långt in på 1800-talet. Under deras regeringstid utvecklades Storbritannien till en global ekonomisk och politisk stormakt, med en mäktig flotta som garant för inflytandet över världshaven.

Men det hannoveranska Storbritannien var långt mer än ett imperium med militär styrka. Det var också en blomstrande kulturnation, präglad av en stark medelklass med växande köpkraft och ett aldrig tidigare skådat intresse för konst, musik och litteratur.

Epoken var samtidigt avgörande för det politiska landskapet: parlamentarismen växte fram, liksom de två stora partierna – tories och whigs. Samhället blev modernare, urbana miljöer växte och nya uttryck för individualism tog form.

Konstnären William Hogarth gav samtiden ett satiriskt öga med sina målningar och gravyrer av Londons sociala liv, särskilt dess mörkare sidor. Kompositören Georg Friedrich Händel formade tidens musiksmak och på litteraturens fält skapades klassiker som Robinson Crusoe, Gullivers resor och Tom Jones – verk som fortfarande fascinerar läsare världen över.

Och just under denna expansiva epok skrevs den patriotiska sång som kommit att symbolisera britternas maritima självbild mer än någon annan: Rule, Britannia!

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar historikern Dick Harrison och författaren Katarina Harrison Lindbergh om Storbritannien under 1700-talets första hälft – en tid av imperiebygge, kulturrevolution och politisk förändring.

Bildtext: The Assembly at Wanstead House av William Hogarth, visar Richard Child, 1st Earl Tylney, tillsammans med sin familj i förgrunden under ett elegant sällskap på 1700-talet. Målningen fångar aristokratins sociala liv och statusmarkörer under Georgiansk tid i England (Public Domain). Källa: Wikimedia Commons

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Är det livsfarligt att åka in i Bermudatriangeln? Finns det gigantiska snömän i Tibet? Existerar Nessie och Storsjöodjuret? Sover det ett lermonster – en golem – på vinden i en synagoga i Prag? Har utomjordingar verkligen landat i Roswell och Ängelholm?

Frågorna är många. Och även om de flesta av oss avfärdar berättelserna som fantasifulla myter, fortsätter de att väcka fascination, spekulationer och nya teorier.

När vi granskar dessa myter närmare visar det sig att de påfallande ofta är av mycket sent datum. Ett talande exempel är föreställningen om fredagen den 13 som en olycksdag. Enligt en seglivad berättelse går kopplingen tillbaka till Jesu sista måltid, där Judas Iskariot var den trettonde vid bordet – vilket i sin tur skulle ha lett till korsfästelsen på långfredagen. Men faktum är att ingen betraktade fredagen den 13 som otursförföljd före andra hälften av 1800-talet. Den verkliga explosionsartade spridningen av myten skedde först på 1900-talet.

Samma sak gäller det berömda Loch Ness-odjuret. Den skotska turistindustrin påstår gärna att observationer av monstret går tillbaka till 500-talet. Men när vi undersöker källorna noggrant visar det sig att intresset för "Nessie" tog fart först på 1930-talet, då massmedier började rapportera om märkliga iakttagelser i sjön.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om moderna myter – fascinerande föreställningar som ofta tas för sanningar, men som i själva verket uppstått först i modern tid.

Bildtext: Golem och rabbi Löw avbildad på Madame Tussauds i Prag. Golem är en central gestalt i centraleuropeisk judisk mystik och folklore, ofta kopplad till 1500-talets Prag. Legenden belyser teman som skaparkraft, ansvar och gränsen mellan mänskligt och gudomligt. Foto: Edelmauswaldgeist – Eget arbete, licens: CC BY-SA 4.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fascismen är en av 1900-talets mest destruktiva och inflytelserika ideologier. Ursprungligen formulerad av Benito Mussolini i Italien efter första världskriget, kom fascismen att inspirera en rad totalitära rörelser världen över. Trots att begreppet i dag främst används som skällsord – fascistsvin, språkfascist, miljöfascist – finns det en verklig ideologisk kärna att analysera.

Vad finner vi om vi skalar bort retoriken och undersöker den fascism som tog makten i Italien på 1920-talet – och som i viss mån överlevde även efter Mussolinis fall?

Framför allt handlar det om en extremt nationalistisk ideologi, djupt rotad i socialdarwinismens idéer om kamp och överlevnad. Fascismen hyllade staten på individens bekostnad, och såg nationen som en levande organism i ständig kamp mot andra. Medborgarna skulle fullständigt underordna sig statens intressen och enas i syfte att uppnå en nationell pånyttfödelse. Interna konflikter, som klasskampen, skulle biläggas. Demokratin betraktades som ett uttryck för svaghet – i stället krävdes ett starkt ledarskap i form av en diktator som kunde föra nationen mot storhet, även om vägen dit gick via krig.

Just detta blev fascismens fall. Hade Mussolini avstått från militära äventyr är det mycket möjligt att hans diktatur kunnat bestå långt efter andra världskriget.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om fascismen – dess idéhistoria, begreppets utveckling och den ideologiska struktur som döljer sig bakom ett av vår tids mest laddade ord.

Bildtext: Benito Mussolini med tre av de fyra fascistiska quadrumvirerna under mötet i Neapel den 24 oktober 1922. Från vänster: okänd person, Emilio De Bono, Benito Mussolini, Italo Balbo och Cesare Maria De Vecchi. Fotot togs vid det fascistiska kongressmötet i Neapel, som fungerade som en generalrepetition inför marschen mot Rom några dagar senare. Marschen mot Rom var ett avgörande steg i Mussolinis maktövertagande i Italien och inledde den fascistiska diktaturen. Okänd fotograf, Wikipedia, Public Domain. Källa: Wikipedia

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Få gestalter i västerländsk kultur är lika mytomspunna och suggestiva som Djävulen. Han är känd under många namn – Satan, Lucifer, Fan, Hin håle, Den Onde – och har avbildats på de mest skiftande sätt: som spelman med bockfot, som hornförsett monster, som elegant förförare.

Men varifrån kommer egentligen tron på Djävulen? Och hur har föreställningen om honom förändrats genom tiderna?

Att han går under så många namn säger något väsentligt: Djävulen är en sammansmältning av flera olika gestalter och personifierade idéer, som med tiden fogats samman till den figur vi idag associerar med ondska och frestelse.

I Jobs bok i Gamla testamentet framträder Satan som en slags gnällig åklagare i Guds tjänst, tydligt underställd Skaparen. I europeiska folksagor är han en ondskefull men ofta komisk trickster som man kan lura – om man bara är tillräckligt smart, vilket sagohjältarna i regel är. Under medeltiden växte han i betydelse inom den kristna teologin och utvecklades till en mäktig motståndare till himlen, omgiven av ett hov av demoner.

Under 1800- och 1900-talen har Djävulen i hög grad relativiserats och förringats. Han har blivit en kulturfigur som dyker upp i litteratur, populärkultur och skräckfilmer – en symbol snarare än ett väsen. I Sverige lever han kvar i våra svordomar och vardagliga uttryck.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Djävulen – hans ursprung, hans många gestalter och hur vi ser på honom idag.

Bild: Djävulen och helvetet, målning från Södra Råda gamla kyrka (1494). Motivet skildrar helvetet och djävulen enligt senmedeltida föreställningar, med starka moraliska och pedagogiska drag. Sådana scener användes ofta för att varna för syndens följder och förstärka kyrkans undervisning.

Detalj ur kyrkomålning från 1494 i Södra Råda gamla kyrka, Sverige, avbildad före branden som förstörde kyrkan. Foto: Sven Rosborn – Eget arbete, licens: CC BY 3.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.