Inget monster har haft lika stor framgång i romaner och filmer som vampyren. Under sistlidna två sekler har åtskilliga blodsugande ädlingar och förförare spritt död och förintelse omkring sig – lyckligtvis bara i fiktionens värld. Vår tids filmvampyrer har emellertid föregångare, vilka våra förfäder och förmödrar tog på största allvar. Vampyrens utveckling från våldsam gengångare till modernt massmediafenomen är lång och krånglig.

Själva ordet ”vampyr” är serbiska och spreds över Europa i mitten av 1700-talet, sedan en rapport från en österrikisk militärläkare, som trodde sig ha bevittnat en smärre vampyrismepidemi, blivit läst över hela kontinenten. Detta sammanföll med upplysningstidens ifrågasättande av folkliga vidskepelser, vilket förklarar varför vampyrerna plötsligt blev mycket populära att debattera i vetenskapliga kretsar.

Dessförinnan hade vi dock haft en lång historia av iakttagelser och diskussioner om gengångare, vilka i allt väsentligt var regionala varianter av de serbiska vampyrerna. För skandinaviskt vidkommande kan vi spåra gengångartron tillbaka till våra äldsta historiska källor, till exempel isländska sagor och Saxo Grammaticus Gesta Danorum. Bockstensmannen, vårt mest kända svenska medeltida mordoffer, begravdes på ett sätt som vittnar om att mördarna fruktade att han skulle gå igen. Omvandlingen av dessa monster till dagens betydligt mer charmfulla bekantskaper – till exempel greve Dracula och Edward Cullen i Twilight – inleddes först under romantiken på 1800-talet.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om vampyrer i historia och folklore.

Bild: Vampyr II av Edvard Munch, 1895, public domain Munchmuseet, Oslo.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under 1700-talet blomstrade Sveriges vetenskapsliv och herrgårdskultur. Inspirerade av impulser från omvärlden gjorde både landsbygdspräster, adelsentreprenörer och Uppsalas akademiker banbrytande upptäckter som lade grunden för en svensk upplysningstid. För eftervärlden är det framför allt Carl von Linné som kommit att symbolisera denna epok, men verkligheten var betydligt mer brokig – och rikare.

Ett utmärkt exempel på tidens vetenskapliga pionjärer är Anders Celsius, känd för temperaturskalan som bär hans namn. För sina samtida var han ett universalgeni – han väckte beundran i hela Europa och deltog bland annat i den franska vetenskapsakademins expedition till Tornedalen, vars syfte var att fastställa jordens form.

En annan banbrytare var Eva Ekeblad, som genom experiment visade hur potatis kunde användas till att tillverka både brännvin och puder. Potatisen var vid denna tid fortfarande en ny och misstänkt växt i Sverige – och Ekeblads upptäckter spelade en viktig roll i dess spridning.

På den svenska landsbygden verkade samtidigt personer som Gustaf Fredrik Hjortberg, präst i Halland, som inte bara studerade botanik utan också experimenterade med elektricitet och deltog i ostindiefararresor. Och bland de driftiga brukspatronerna märks Peter Christoffer Cederbaum, verksam i östra Småland, som representerar herrgårdens roll som centrum för både produktion och vetenskaplig nyfikenhet.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison och Katarina Harrison Lindbergh om herrgårdskulturens betydelse och de svenska snillenas roll i 1700-talets upplysningstid.

Bildtext: Linné i sin kolt efter resan i Lappland, kopia från 1853 av Hendrik Hollander Cz. efter ett original av Martinus Hofman målat 1737. Carl von Linné avbildas i samisk kolt och håller i handen blomman Linnaea borealis, som kom att bära hans namn. Public Domain

Källa: University of Amsterdam Wikipedia

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sedan Vasco da Gama fann sjövägen till Indien i slutet av 1400-talet drömde européer om att etablera handelsstationer i Asien och bygga upp rikedomar. Asiatiska varor som kryddor och siden kunde säljas med stor vinst i Europa, och under 1600-talet grundades därför statligt stödda ostindiska kompanier av Nederländerna, England, Frankrike och Danmark. Dessa monopolföretag syftade till att kanalisera handeln – och framför allt vinsterna – till sig själva.

Men den verkliga boomen för ostindiehandeln kom under 1700-talet.

Det fanns flera orsaker till uppsvinget. För det första försvårades handeln i Indien när stormogulernas imperium började falla sönder, vilket ledde till behovet av ökad militär och administrativ kontroll – något som i sin tur banade väg för det brittiska kolonialväldet. För det andra öppnades Kina för internationell handel genom den så kallade Kanton-systemet, där Guangzhou blev Europas port till Mittens rike. För det tredje breddades varuutbudet: från lyxprodukter till vardagslyx för den växande medelklassen i Europa.

Te, kaffe, bomull och porslin blev storsäljare – varor som tidigare varit exklusiva blev nu tillgängliga för fler, samtidigt som vinsterna ökade. Den snabbt växande konsumtionen förvandlade handeln till en vinstmaskin.

Naturligtvis ville även Sverige vara med i detta globala handelsnätverk. År 1731 grundades Svenska Ostindiska Kompaniet, som kom att bli ett av de mest framgångsrika företagen i svensk historia. Fartygen gick från Göteborg till Kanton och återvände med laster som förändrade både ekonomi och vardagsliv.

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison och Katarina Harrison Lindbergh om ostindiska kompaniernas guldålder – en tid då fartygslaster med te och porslin förändrade världen.

Bildtext: Hamnmotiv med handelsfaktorier i Kanton (Guangzhou), Kina, osignerad omkring år 1800. I bilden syns djonker i hamnen samt fyra nationsflaggor som markerar olika handelsstationer under den tid då Kanton var Kinas enda officiella handelsport mot väst.

Public Domain Mark (PDM). Källa: Sjöhistoriska museet, identifikationsnummer S 4886.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.